Det var inte bara Emil i Lönneberga som tjänade pengar vid en småländsk grind förr i tiden. Det var en högst vanligt förekommande sysselsättning för barnen på landet. ”Nör rike mänsker va ute å åkte så kansjä baana va kväkke tä öppne nör grinn såmm va i närheta. Då kansjä di fäkk nönn fämöring, dä kalldess fa grinnpännge.”

Det kändes nästan som början på en riktigt spännande saga. Orden som kommer upp från de gamla arkivpappren fångade både blick och sinne på en sekund. ”Fölk på lannet, di haddet inte lätt i gamle tin. Svält å hungassnö läj di å titt å tätt. Rässkapera såmm di hadde tä bruke jola mä, di va inte så passlie på den tin. Nö di tjöade i jola mä träploje å träpinneharva, så va dä inte unnlitt åmm törka to mykke lättere än nu. När akksa blidde kötte å koarna små så blidde dä inte mykke å tyske missann.”

Motsatsen till eldfängd är trögbrunnen, eller ”tröjjbrunnen”, som det står i den gamla arkivskriften.
Elden hade stor betydelse förr. Från elden kom värme och varm mat. Elden torkade tvätt och såg till att det fanns bröd på bordet.

Smedyrket var tungt och slitsamt. Långt före maskiner och hjälpmedel var det rå styrka som gällde.
”Tä smi va ätt styvt jöre åmm dä va fråjan åmm grova janstykke såmm di skulle bearbete, för skulle di hålle smiet i vänstre näven mä tånga å dänge på mä dän tunge slägga mä höjjre armen så blidde noj musklera hadede utåt!”

Djurkroppen som den stod och gick får en egen artikel. Många gånger drar vår skribent paralleller till människokroppen och de likheter som kunde, och kan, tänkas finnas mellan de båda.
De olika delarna från huvud till fotabjäll får varierad uppmärksamhet.

Brödet har nästan i all tid varit av central betydelse för människans överlevnad. I dagligt tal, i bön och i talesätt förekommer brödet i olika former. Den som hade det fattigt hade inte ens ”bröd för dagen” sa de förr.

Belysningen kring förra sekelskiftet var av varierande slag. Även utan dagens enkla elektriska lösningar fann människorna på råd. ”Lyse hadde di mä sa nör di hölls i lagåln moane å kvälle åmm vinntan. Vä tryskning på loen, i drängstua, vä vehuggning på vebakken, julafftamoan, åmm di skulle jöre nött sasjillt jöre i uthusa, å nör di skulle sjute tjädatöppe åmm kvälla, å nör di skulle hugge nör jädde mä jussta å nör di skulle ta skummkrabba.”

Bikupan har sett nästan likadan ut i alla tider. Kring förra sekelskiftet var kupor av halm mest vanligt. Halmen som användes var slagtröskad råghalm som bands till särskilda kransar. För att knyta samman kransarna användes band av hasselträ. För att få träet mjukt och ”knytbart” koktes banden. Nere vid ingången sköt en bit av botten ut så bina hade en landningsbana. Högst upp i bikupans tak fanns ett hål som kunde öppnas och stängas med en träplugg.

Ur jorden kom lantbrukarens hela liv. Missväxt betydde fattigdom och svält. Bilden på näthinnan av den strävsamme bonden kan kanske illustreras av Karl-Oskar och Kristina, eller varför inte av Oskar och Alma Svensson i Katthult?
För 100 år sedan bemästrades den karga Småländska marken av redskap som ingen skulle drömma om att använda i dag.

Kläderna på kroppen var minst lika viktiga då som nu. Som signal till andra och som praktisk dräkt vid olika tillfällen. Många gånger var det konvenansen som styrde klädseln.

Hälsan var inget någon tog för givet förr i tiden. Materialet kring sjukdomar och deras bot är digert. Det fanns mycket att bli sjuk av förr. Medel för tillfrisknande var det värre med. En del botemedel syns oss idag direkt skadliga men dit återkommer jag.

Undernäring. Engelska sjukan. Tuberkulos och magsjukdomar. Det här var vanliga sjukdomar under 1800-talet och in på 1900-talet. Trots att barnadödligheten stadigt sjönk under senare delen av 1800-talet var den fortfarande, särskilt med våra mått mätt, hög ända fram till dess att tillgången till antibiotika blev ett genombrott i barnsjukvården.

I en tid då stormarknad möjligtvis kunde kopplas till en händelse i Vimmerby vår och höst, skedde trots allt en flitig handel. Det krävde bara lite mera planering förr. Tid tog det förstås också. ”Åmm di hadde nött å salje i gamle tin så va dä innte så smiditt tä bli å mät då såmm i våa ti, nör attemobila å janvajje kan frakte hu mykke såmm hälst imilla stära.”

Mjölkhushållning förr var inte alldeles enkelt. Utan kylskåp och utan mjölkmaskiner var det finurlighet och handkraft som måste till för att klara skivan. Det allra vanligaste även förr var förstås komjölken. Getter förekom men inte i särskilt stor utsträckning. Dessutom var det inget populärt djur efterson de små killingarna snuttade på sin mamma geten så länge det fanns en slurk kvar att få.

Mat på bordet, javisst! Men vad var det som ställdes fram?
Pannkaka var en av rätterna som åts med förtjusning i stugorna häromkring.

Att läsa om matlagning och matens betydelse vid förra sekelskiftet fick mig att omvärdera minst ett par begrepp. ”Åmm di åt olajed mat så sa di att vi få välle skåpäte. Åmm di to framm nöre sötter såmm innte va lajede dä målet, så sa di att di åt snärjföa.”

I socknarna kring Vimmerby var vargen hatad. Under 1800-talet strök gråben runt stugor och ladugårdar. Enligt de gamla arkiverade skrifterna fanns det gott om varg, de kom ”skåkkvis” för att jaga. Vargen framställs som ondskefull och orädd. Kopplingen till dagens vargdebatt är inte svår att göra.

Mycket förändras med tiden. Men på några punkter har det varit sig likt för mänskligheten genom århundradena.
Vi har fått barn. De har kommit till oss på samma vis och med samma förunderligt rena blick sett rakt in i framtiden.

Att hälsa och tilltala någon var förr en omständlig procedur i vissa fall. Det gällde att hålla tungan tätt i mun.
”Förutåmm du, sa di i, han, ho. Tä ällre fölk sa di i.”

I dag ska ni få ta del av två historier, var och en fantastisk på sitt sätt. Den första visar prov på att det ibland krävs en smula av Guds försyn för att klara skivan. Den andra visar att kvinnlig list leder raka vägen till seger även när soldaterna stryker kring i byn.

Ett odöpt barn levde farligt i gamla tider. Det gällde att hinna kristna den lilla, så himmelrikets portar stod öppna om det skulle gå illa. Och livet blev kort för många små späda barn förr i Sverige. Ibland tvingades man ta till nödop.”Åmm ätt klent litet barn va så klent så di innte kunne hinne å sjikke ätte prästen, så satte förällra å ätte nönn gudfrukti granne, vanlittvis änn manli, å då to dä innte så lång stunn fann dä va farditt. Sena brukte farn gå tä prästen å anmälet.

Detta är en berättelse som fick mina ögon att tåras när jag läste första gången. Om Sven och Kari och deras strävsamma och fattiga liv i den lilla gråa stugan. Ett liv som bara var fattigt på den materiella sidan. För Sven och Kari var egentligen rika till tusen.

Hur många av oss kommer det att talas om i framtiden, om några hundra år? Det kan vi förstås inte veta, men om vi utgår från att de flesta människor blir långt mindre ihågkomna än de själva skulle önska får vi här två exempel på motsatsen.

När doktorn hade besökt en gammal dam som inte var riktigt kry var det en skojare som sa: ”dä vure bättre å jöre e ny mänske änn tä lappe på i gammal”. Då var det förmodligen ingen som riktigt kunde ana hur nära skojaren kom det som i dag är rena rama sanningen.

Att läsa berättelserna om vardagslivet i Vimmerby i gamla tider är en hisnande resa bakåt. Eftersom anteckningarna är gjorda med en återgivning av de intervjuades dialekt och uttal hörs rösterna av de gamla så särskilt tydligt inne i huvudet.
Materialet om hygien och renlighet är omfattande och spänner över tvätt av både människokropp och kläder, städning i hemmet, disk och förekomsten av ohyra.