| |
 |
Arbete eller inte - sommarens stora fråga
|
|
|
I massmedia har vi fått läsa om Kindaparet som inte vill arbeta och Åtvidabergsfamiljen som inte vill pendla. Och reaktioner från läsare har varit av blandad karaktär och lett till en mycket intressant läsning!
|
Men varför arbetar vi? Är det för att vi känner en skyldighet, att hjälpa till med samhällets ekonomi, eller är det för vår egen skull, ekonomiskt och välbefinnande? Eller är det en kombination av de båda möjligheterna?
Synen på arbete varierar mellan de olika partierna och även mellan oss individer.
Man kan göra en jämförelse med hantverksyrket - att vara snickare eller att sköta städning hos familjen NN. Den ena typen av hantverk är godkänt av socialdemokraterna men inte den andra.
Varför har man dessa skillnader inom samma sektor? Är inte städerskan värd att få ett "vitt" jobb precis som snickaren, målaren eller muraren?
I kommunens Strategisk plan med Övergripande mål (som togs i KF den 28/8) så står det:
Egen försörjning är det viktigaste steget för att bli delaktig i samhället och bryta utanförskap.
Kommunen ska skapa förutsättningar för en arbetsmarknad som efterfrågar många olika kompetenser………… Kommunens egna arbetsmarknadsinsatser ska syfta till att bryta försörjningstödberoendet.
Att kunna försörja sig själv och sin familj, utan att vara beroende av samhällets stöd, borde vara den främsta anledningen till att vilja arbeta.
I Linköping ska ingen behöva svälta - alla ska ha pengar till mat.
Enligt socialnämnden ska försörjningsstödet endast vara till för att den enskilde ska tillgodoses en skälig levnadsnivå. Men de andra kostnaderna som vi alla har? Vem betalar dem och hur mycket ska ex. Kindaparet kunna kräva att få samtidigt som man inte vill jobba?
Och vill man inte pendla, vilket många Åtvidabergsbor faktiskt gör, vilket stöd ska man då få från samhället?
Folkpartiet vill inte att arbetsföra människor skall leva på försörjningsstöd och anser att Sverige måste komma ur den nuvarande bidragsspiralen. Vårt samhälle klarar inte av att personer i arbetsför ålder inte går till jobbet.
Dels är det nedbrytande för individen och dels är det dyrt för samhällsekonomin.
Fler måste få arbete och fler av dem som har ett arbete måste gå dit.
Carina Boberg, vice gruppledare för folkpartiet, Linköping
|
|
Publicerad: 2007-09-29 12:55
|
Skicka artikeln till en vän...
|
|
|
