Idag för 20 år sedan, den 9 november 1989 öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin. Det hade gått 28 år sedan människor från öst kunde besöka sina familjer och vänner i väst utan risk för sina egna liv. En världshistorisk händelse utspelade sig inför våra ögon, dels för att det innebar slutet på det kalla kriget och dels för att det visade sig att socialismen som ideologi spelat ut sin roll.
Berlinmuren började byggas 1961, var 4,4 mil lång, ca 4 m hög med 186 bevakningstorn. Den byggdes som en ”antifascistisk skyddsvall” mot västs ”imperialism” enligt DDR-retoriken. Egentligen handlade det om att förhindra att produktiv arbetskraft lämnade landet och därmed undergrävde Östtysklands redan dåliga ekonomi. Utanför muren skapades dessutom ett 100 meter brett "ingenmansland", så att gränsen kunde kontrolleras bättre. 1989 uppgick bevakningsstyrkan vid muren till 11.500 soldater och 500 civila tjänstemän.
Innan muren byggdes hade 2,7 miljoner invånare lämnat DDR. Efter murens tillkomst lämnade 300.000 landet och omkring 5.000 lyckades fly, vilket inte är så allmänt känt. Sorgligt nog fick drygt 200 människor sätta livet till under flyktförsök, vilka ofta var unga män. Den förste som sköts till döds var den 24-årige Gunter Litfin, som försökte simma över till väst och den siste var den blott 21-årige Chris Gueffroy, som sköts till döds med tio skott 1989.
Uppfinningsrikedomen var stor bland dem som försökte fly. De grävde långa tunnlar, flög ballong, gömde sig i hemmabyggda u-båtar, smugglade in falska pass från väst, klädde sig i amerikanska uniformer mm. De som blev tillfångatagna efter flyktförsök bestraffades med fängelse i upp till åtta år.
Så låt oss minnas den här dagen, särskilt med tanke på de öst- och västberlinare som var innestängda i sina respektive stadsdelar i 28 långa år, skilda från sitt broderfolk och i en del fall, även från sina familjer. Den här dagen kom att bli en seger för folkviljan och en seger för demokratin.
Maud Ericsson
|
