A-KASSAN, AVTALSRÖRELSEN OCH FACKENS KULTURCHOCK
Höjningarna av egenavgifterna till a-kassan från 1 januari 2007 har, som väntat, rört upp känslorna. A-kassehöjningarna försvårar avtalsrörelsen heter det, och man kräver kompensation. I SSR-tidningen, organ för akademikerförbundet SSR, klagar man lika högljutt. ”Vi högavlönade råkar ut för höjningar som i en del fall överstiger i valrörelsen uttalade maxhöjningen om 300 kr.” Det värsta fallet visar sig landa på 364 krononr. Eftersom det i Sverige av tradition är mest synd om alla, kräver även SSR kompensation.
Kommer då inte ökade a-kasseavgifter att försvåra avtalsrörelsen? Förhoppningvis inte, menar jag. Om nu de fackliga organisationerna prompt vill kräva arbetsgivarna på kompensation för höjd a-kassa kan dessa lätt försvara sig.
Nu var det faktiskt inte vi arbetsgivarna som höjde a-kassan, utan istället regeringen på mandat från Sveriges folk. Självklart låter sig facken inte så lätt blidkas utan arbetsgivarna får naturligtvis böja sig föra fackens sätt att räkna. ”Ok, ni har råkat ut för a-kassehöjningar på i vissa fall lite drygt 300 kr, och är det så ni vill räkna, så kan vi gå med på att räkna in regeringens åtgärder. Det visar sig då, att ni som fått 364 kronor i ökade kostnader även fått en skattesänkning som också den något överstiger utlovade 1000 kr, uppemot 1150 kronor. Ni som fick a-kassehöjning om 100 till 200 kronor, fick skattesänkningar kring 800 till 900 kronor. Vi går alltså för samtliga avtalsområden in i löneförhandlingarna med en, enligt fackens sätt att räkna, redan säkrad lönehöjning om ca 700-800 kronor. Låt oss utifrån detta nu börja förhandla.”
|
